Digitalklockan visar 0:13
det betyder att jag kommer att
vara trött imorgon
men i mitt bröst finns
en tung längtan,
och den ligger och skaver
mot min gråtreflex
mot min saknadsvolymknapp
mot min svårtattsovamuskel
Jag skulle vilja
att du var här, nära nära
dina varma händer
skulle jaga längtan långt bort,
skulle värma upp klumpen i min hals
skulle tina fram ett leende och
glitter i mina ögon
Jag vill känna din heta mage
mot min
Det är så kallt och ensamt här
På fotot du skickade
skymtar jag
din nakna axel
och som en löpeld
sprids en längtan i hela min kropp
Allt skriker efter närhet
kroppsvärme
hudlenhet
Jag saknar dig så mycket
Dansandes barfota på sin nydammsugna matta kände hon saknadsmelankolin försiktigt släppa lite på taget.
Det var söndagskväll och hon hade just överfallits av en lätt självdestruktivitet.
Letade småfel och blev lättstörd av musiken.
Egentligen var hon nog mest bara trött och aningen hungrig, men hon hade en känsla av att allt skulle kännas så mycket bättre om hon bara hade hans röst i sitt öra.
Samtidigt fick det henne att känna sig svag och osjälvständigt.
Kunde hon kanske inte klara sig en dag utan honom?
Nej.
Ständigt cirkulerar han i hennes tankar, finns med hela tiden.
Han finns med i allt hon gör, allt hon tänker och allt hon tänker göra.
Varför ska det vara så?
Kan hon plötsligt inte klara sig ensam?
Har hon kanske inte alltid sett sig själv som stark och självständig?
Varför kan hon då inte låta bli att ha med honom i alla framtidsplaner?
(men hon blir glad av
sekundsnabb feedback.
Saknar honom så att det
faktiskt gör lite ont.)
Jag tänker på dig
och nyser
om du vore här
skulle jag förmodligen
råka nysa på dig
Så skulle du bli sjuk
och så kunde vi sitta här
och nysa tillsammans
Ibland är det i längtan orden ligger
i saknad de blommar ut
tar plats,
breder ut sig
Alla de kännande orden
de solvarma fågelkvittriga grönorden
de sammetssvarta längtansgråa och
sorgsenhetssjungande orden
Orden som bär på en längtan och saknad
så stark att de nästan krackelerar
spricker och går i tusen miljarder bitar.
Längtansorden,
De som gör lite ont
men ändå är vackra.
Sa ar jag i Holland.
wow. Galet.
Spela brassband i nio dagar och bara ha kul (hoppas jag).
(for ovrigt kanns allt battre nu…)
Pa flyget hit fick vi kaffe tva ganger och det tyckte jag var ganska coolt hehe.
Bor nu pa vandrarhem och har fatt mat har, gott!! nagon sorts kottbullar och pasta och olika gronsaker (hihi, blir sa skumt utan a a och o…)
Har pratat med en superspexig percussionist och blivit meddelad av ansvarig att baren ar forhandlat oppen till klockan 01.00 istallet for 00…. det ar ju bra, sa att folk ar frascha och pigga pa morgonen liksom…
jaja, idag ar det internal audition bland laga brasset och horn och forst imorgon ska jag och alla ndra kornetter fa var plats och bandet samlas for forsta gangen.
jaaa… det var val allt for now.
hejhopp
När det känns som att allt är emot en blir det jobbigt.
När tårarna har så lätt att välla upp,
när de man tycker om är för långt bort
När man får besked som säger att man får vänta tills nästa år med att söka det man vill plugga
när mobilbatteriet tar slut och man inte hittar sin laddare
och därmed inte kan ringa till vare sig institutionen för svenska eller sin mamma
då är det jobbigt
När man plötsligt inte alls känner sig stark och trygg
utan ensam, liten och ledsen
och tårarna bara rinner
då tappar man sugen
När man då plötsligt kommer på att en gammal mobil med tillhörande laddare befinner sig i ens närhet och man plötsligt kan ringa sin mamma, då känns det bättre
Fast när fakulteten inte svarar på något nummer blir det lite jobbigt igen, men hoppet finns kvar.
Ge det lite tid bara.
